Tjust Distansklubb

Historia

År 2000 firade Tjust Distansklubb femårsjubileum, men här har funnits distansryttare och distansritter en längre tid. I den här kortfattade historiken har vi valt att gå tillbaka till Anita Birgersson och Eldorado. Anita introducerade den moderna distanssporten i Tjust – hur många hon inspirerat vet hon nog inte själv. Hon är ingen vän av stora ord, men få har som hon förståelse och öga för hästar.

Ulrika Andersson är en av dem som inspirerats av Anita, inte bara så att hon själv började tävla distans, utan så mycket att hon efter några år tog initiativet till det informationsmöte där Kim Nelson från Åseda kom hit och tände flera små livskraftiga eldar av entusiasm…

1983
Anita Birgersson och Eldorado ox vinner både Snapphaneritten och Karolinerritten, b ritter i USA. Initiativtagare är Ulrika Andersson.

1990
Ulrika och Hareef ox (Harry) vinner SM 120 km på Simlångsritten.

1991
I februari bildas Distanssektionen inom Tjust Körsällskap

I april anordnas den första Tjustritten, en träningsritt 50 km, Dynestad.

I september anordnas Tjustritten med tävlingsklass för första gången. Det var inte först i mål som gällde, utan man måste pricka en idealtid. (Detta var enda gången vi hade en sådan regel.) per Rahbek på Pictures Willy vann bland 20 deltagare.

1992
I september hade Tjustritten för första gången en 80 km. Den vanns av Catharina Nelson på Janos ox. Vi hade också 50 T och 50 CR, samt 25 PP. Drygt 60 deltog.

1993
Detta var det stora regnets år! Under tre dagar i september, precis före Tjustritten kom ca 100 mm. Vårt vackra målområde blev delvis en sjö, varje sänka i skogen fylldes av vatten och små bäckar plaskade och rann överallt. Bron vid Skinnsjöviken blev en flytbro.

Ritten blev ändå lyckad med nästan lika många starter som fg år och samma distanser.

Under hösten och vintern studerades ivrigt. Staffan Strandberg var här.

1994
Gun Carlson var här och en välbesökt studiecirkel hade många träffar. Klubben hade den första träningsritten i Rökullabackarna. Under vårens Åsedaritt (50 km) blev Tjust "största" klubb med 5 godkända. De mintgröna t-tröjorna inköptes och "pins" som det stod Tjustritten på.

Tjustritten i september hade ffg 120 km – en generalrepetition inför SM!

Den 18 oktober bildades TJUST DISTANSKLUBB.

Det första numret av DISTANSKURIREN (1/94) kom.

Under hösten byggdes 14 monterbara hästboxar och den första kolarkojan vid Dynestad påbörjades.

1995
Den första styrelsen bestod av: ordf. Elisabeth Hjortvid, v ordf Bo Jansson, sekr. Ewa Webb, kassör Siv Melkersson, övriga ledamöter Jeanette Rydberg, Uno Thoresson, Maria Sjögren. Suppleanter Nils Nilsson, Kickie Sahlén, Ulrika Andersson och Susanne Fahlström.

I maj hölls den första (och hittills enda) tävlingen i rid&bind. (Två ryttare/löpare och en häst bildar ett lag. På nästan valfritt sätt tar de sig från start till mål – men bara en får rida samtidigt. Det lag som först har alla tre i mål har vunnit. En mycket rolig tävling.)

12 augusti. Tjustritten SM 120 km. Gun Carlson och Prince Aussie vann.

Ett trevligt arrangemang under hösten var orientalisk afton i Blankaholm. Gun Carlson var kvällens gäst och berättade om en distansritt i Qatar.

Mot slutet av året hade klubben 99 medlemmar. Det antalet har vi ungefär hållit.

1996
Under vintern ledde Nisse Nilsson en studiecirkel i naturlig hästhållning. (Grundbok var Pat Parellis bok Natural Horsemanship.) Intresset för cirkeln var stort!

En förening för westernridning bildades, delvis av folk från distansklubben.

I maj arrangerades en ny tävling Tjust Solritt på Melgäng i Hjorted. 50 km T, CR 50 km, 30 km och 15 km PP. Av 30 deltagare kom 17 från klubben.

I augusti gick gick Tjustritten av stapeln. I stället för 120 km hade 100 km. För övrigt var klasserna som året innan: 80, 50, 40, 25. Detta var den sista Tjustritten på Dynestad.

Klubben hade två nyinstiftade priser, Kilometerligan (till den ryttare som året ridit längst på tävling) och Ziccos vandringspris (till den häst som under året gått längst med en ryttare på tävling). Mia Öberg vann "ligan" med 420 km och hennes häst Odessit fick vandringspriset.

1997
I maj anordnades Tjust Solritt med CR 50, PP 30 och 20 km. I samma månad hade vi det första träningslägret på Källeberg, Rumskulla. Det skulle följas av fler … nästa redan i augusti.

På Göingeritten tävlades om Lag-SM. Tjust Distansklubb deltog och kom på sjätte plats. (Susanne Fahlström/Eldoor ox, Ingrid Hjortvid/El Harados ox och Cecilia Victorin/Malindi).

Detta år arrangerades ingen Tjustritt.

Med Lena Sandberg i spetsen ordnade några entusiaster en träningsritt (50, 25, 15 km) i Djursdala. Banan ansågs krävande, vacker och härlig att rida.

Årets kilometerliga togs hem av Susanne Fahlström med 477 km och hennes häst Eldoor ox vann Ziccos vandringspris.

1998
Som vanligt (och därför inte uppräknat varje år!) ordnades ett antal träningsritter på olika håll i bygden. Även träningslägren på Källeberg blev snabbt tradition.

I augusti reds den första "riktiga" Djursdalaritten. Sträckorna var 50 och 25 km.

Nya Tjustritten med tävlingscentrum i Gamleby och helt nya banor, gick av stapeln i september. Sträckorna var 80 km (Smålandsmästerskapet), 50 och 35 km.

Planeringen för Rökulla 100 började på allvar – ett banförslag fanns redan.

Årets kilometerliga vanns av Kickie Sahlén med 430 km. Hennes häst Eldrich ox fick vandringspriset.

1999
Klubben fick sin första hedersmedlem: Kim Nelson från Åseda.

I maj arrangerades den första Lunds by-ritten. Sträckorna var T och CR 50 km, PP 22 km. Tävlingscentrum var Lugnvik i Gladhammar, där redan flera träningsritter ordnats.

Banorna ansågs lättridna och mycket natursköna.

Djursdalaritten anordnades i augusti med 80 km T som enda klass. Detta visade sig vara ett bra koncept, som gav mindre stress och bättre överblick.

Filipstadsritten var årets lag-SM. Vi placerade oss på en mycket fin fjärde plats. Laget bestod av: Kickie Sahlén, Jennifer Florin, Gunilla Carlson och Liselott Friederich.

Tjustritten i september, erbjöd många klasser: T 100, 80, T solo 60, T 50, CR 50, PP 27 och PP 10 km. Den kortaste klassen var ämnad för våra yngsta – Framtidsryttarna!

I och med denna Tjustritt lämnades Gamleby ridskola som tävlingscentrum.

Årets km-liga vanns av Gun Carlson med 617 km. Ziccos vandringspris gick till connemaran Fazette, riden av Liselott Friederich.

2000
Klubbens femårsjubileum firades på årsmötet och vi ser framåt med optimism och förväntan.

UPPDATERAD: 03 MAJ 2012 22:27Skribent: Niclas Johansson-Hjortvid

Fler

Följ gärna Tjust Distansklubb på Facebook och Instagram.

Sagan om Lena och Lena på Lilla Tjustritten

Det var en gång två "flickor" som hette Lena och Lena. De hade båda var sin grå arabhäst, och de gillade båda att rida distans. Detta gjorde att de tillsammans beslutade sig för att rida Lilla Tjustritten.

Så bar det då iväg en tidig morgon i början av maj. Eftersom Lena hade missat lite i sin planering så kom de iväg lite senare än beräknat. Men Lenorna var på topphumör och tjattrade ivrigt på om hur de skulle lägga upp ritten. Med sig hade de förståss två "Nissar" (dock inte från Manpower). Dessa hade varit med förr och visste vad som krävdes av dem. Så var de då framme vid Lunds by, där ritten skulle starta och sluta. Solen sken och fåglarna kvittrade för att försöka överrösta de ivrigt pratande Lenorna. Det var ju som sagt lite dåligt med tid så de fick stressa på en hel del. Men den matglada Lena hann ändå med att ta en fika. Förbesiktningen gick galant, och två minuter före start var de båda på plats.

Så drog då hästflocken iväg. Men den delades ganska snart upp i mindre klungor. De red fram över stock och sten och såg de mest vackra sjöar och byar man kan tänka sig. Trots att Lena och Lena fortsatte att prata ganska ivrigt hann de dock ändå se den vackra naturen. Så minskade klungan ytterligare och de var till sist bara tre. Husaren Anders, Lena och Lena.

Nu började de närma sig det förhatliga vadet. Åtminstone så kände Lena så, eftersom hennes häst bestämt vägrade att blöta ner sig om fötterna. Det går säkert bra lugnade Lena, vi får kanske lite draghjälp ner i vadet. Hon hann inte mer än säga de orden så var de tre i fatt ett nytt gäng. Perfekt draghjälp tänkte de tre och la sig på lur bakom. Väl framme vid vadet gick det inte riktigt som de hade tänkt sig. Första hästen drog snabbt igenom, sedan hände det som inte fick hända . Det blev tvärstopp. Då utbröt en viss oro i hästflocken som hade hunnit växa till sig och var ganska stor. Då tog Lena saken i egna händer. Vigt slängde hon sig av sin gråa springare och kastade sig själv handlöst och utan fruktan i det okända vadet. Tätt följd av sin häst. Lena som satt kvar på sin lite "hariga" häst, hann inte att blinka förrän hästen stormade rakt igenom i full fart. Väl på andra sidan uppstod dock ett virrvarr av hästar, ryttare och vattenkaskader. Allt skedde mycket fort och innan Lenorna hade återfått fattningen (de är lite långsamma ibland) så var alla väck. De hade alltså blivit passerade av alla vid vadet. Nå, vad gjorde väl det. Lena var överlycklig att hästen hade gått igenom vattenmassorna, och Lena var blöt om fötterna. Glada i hågen fortsatte de mot första veterinärgrind.

Blir Lena och Lena tysta någon gång så är det när de ska gå in i veterinärgrinden. Med spänning följer de veterinärernas granskande blickar , ska det gå vägen ? Och se, det gjorde det. Genast var tjattret igång. De båda Nissarna ångrade att hörselpropparna låg kvar på jobbet. Medan Lena och Lena njöt av en smörgås skötte Nissarna med van hand om de båda springarna.

Så bar det då av igen. Den här gången fick de sällskap av Kristina och hennes stolta och erfarna travare Emma. Den här slingan var minst lika fin som den andra och flickorna var på strålande humör. Så närmade de sig så småningom målet. De bestämde sig för att gemensamt galoppera över mållinjen. Så sida vid sida med bara en noslängds skillnad for de båda Lenorna över linjen, tätt följd av Kristina. Nissarna var snabbt på plats för att serva. Nu gällde det verkligen, sista veterinärbesiktningen. Med andan i halsen stegade de båda in. Tystnad, spänning och väntan... –Yippeeee!!!! De hade klarat det ! Gissa om munnarna gick på Lenorna när de studsade iväg för att hämta sina diplom och stallplaketter. Stolt visade de upp dem för sina Nissar, som ju också hade lite del i äran. Att Lenorna inte hamnade bland de placerade gjorde dem inget. För det som kunde ha varit en alldeles tråkig och fruktansvärd och dötrist dag, var istället en alldeles uuuuunderbar dag.

Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Denna saga bygger på en sann historia och är nerskriven av Lena. S och Lena. S